... har under decennier
påverkat vår planering
på ett sätt som 
närmast bör betecknas
som progressiv ...

Dock ej
i positiv mening ...

Ty kärleken 
i allmänhet
och
våra barn
i synnerhet
har kommit att bli
alltmer 
någonting som vi
sällan planerar in
i vår kalendertid numer ...

Det som en gång i tiden
var en självklarhet
att prioritera i våra liv
finns i samtiden
endast med på marginalen
när vår kalender 
råkar vara obokad
med högre prioriteringar
bland allt det som i våra liv
lockar vart vi oss än vänder ...

Och sen ställer vi oss frågande
inför hur vi ska få 
till en balanserad organisation
mellan utbildning, arbetskarriär
intressen och hobbies
men så ock vår heliga egentid ...

... och samtidigt 
kunna ha en fungerande relation
till familjens behov i allmänhet
och våra barns i synnerhet ...

Märk väl!
Just i den ordningen ...

Någonting känns väldigt fel
i hur vi lyckats utveckla 
vår naturliga förmåga
att värna allt det
som är av verklig väsentlighet
för såväl vår egen
som våra nära och käras
grundläggande näringskälla
till det som är vår livslåga ...