Iman och alla barnen satt sig på golvet i en cirkel och...
de väntade på att mammorna skulle sätta fram...
tårtan som de hade bakat åt bäbisen.
Det var en tårta utan socker och ...
det var inte särskilt gott men..
De älskade ju grädde och godis och glass också men...
de hade inte råd med det...
mammorna hade sagt till barnen att..
om var och en av dem...
doppar sin lilla finger i tårtans smet och...
slickar på den.. då...
blir tårtan söt..eftersom..alla barn är söta..
och barnen trodde på det..
de lärde sig tacka Gud för det som fanns.
De var ju krigets barn.Nåja..
Bäbisen fick ett vackert namn.."Habiba"
vilket betyder "älskling".
De tände ett stort vit ljus för henne.
Lilla Dina skrek förtjust:
- Titta, titta, bäbisen stängde sina ögon...
kanske hon önskade sig nåt.
- Hon är ju liten din fåntratt...
Hon kan inte ens tänka...
Sa lilla Salwa irriterat..
som om hon visste bättre.
- Jo.. det kan hon visst...
Hon har ju en hjärna, eller hur?
- Men hennes hjärna är så liten...
hon vet inte hur man tänker.
- Hon kanske önskade sig freden när hon stängde ögonen.
- Men hon kan ju inte få freden, det vet du väl.
- Jodå, det kan hon.
- Nej, det kan hon inte!
- Jo, det kan hon visst! Om hon tror på snälla människor.
- Oh, vad smart du är....lilla Elias..
Tror du att några snälla tanter och farbröder...
kan slåss mot elaka miliser?
- Jag menar inte att de ska slåss med dem, din dumbom!
Hur kan du ens tänka så med din tröga hjärna.
Det hjälper inte att slåss, det vet du väl.
-jag vet! Jag vet! ropade lilla Dina..
- vad vet du? frågade barnen..
- de snälla tanterna och farbröderna...
kan ge milisen godis istället för vapen..
då blir de snällare..
- Tyst med er nu barn. Sluta bråka.
Nu skall ni vara lite tysta så att bäbisen sover.
Gå lite längre bort och läs era läxor.
- Varför ska vi läsa läxor?
Vi får inte ut nåt av det.
Vi kan inte bli nåt ändå.
- Sluta gnälla. Ni kan visst bli nåt.
Ni skall tro på det goda och..
allt kommer att bli bra, får ni se..
sa ett av mammorna.
- Jag vet vad jag ska bli! Jag vill bli fredslärare. sa Iman..
- Det finns inte nåt som heter så.
- Jag ska själv börja med sånt....
Drömmen om glädje för de barnen var...
en omöjlighet..
livet bjöd på sin värsta erfarenhet..
Fröken Fadila såg barnens frustration över den hårda omgivningen..
hon försökte sysselsätta de..kom barn..
vi syr några kläder till bäbisen..någon vet hur vi ska göra?
- JA..jag vet! ropade lilla Dina..
- Men vi ska sy till henne några kläder från gamla påslakan.. och...
hon ska se söt ut med dom kläderna.
- Och vi kan lära henne sy sin egen tygdocka!
- Jag kan sy för hennes docka en kjol! ropade lilla Dina överlycklig.
- Du kan inte sy, du är för liten för att ta i en nål! Retades lilla George.
- Jo det kan jag visst! Iman kan hjälpa mig, eller hur Iman?
- Jo, det kan jag Dina. Det blir en fin kjol får du se, försäkrade Iman.
- Jag kan också göra något fint för bäbisens docka! gnällde lilla George.
- Vad kan du göra då? retades lilla Dina trotsigt.
- Jag kan snickra en fin liten gungsäng till hennes docka!
- Du kan inte snickra själv!
- Jo, det kan jag, om min store bror Samir hjälper mig!
- dn store bror Samir är ju inte här, din kocko! De dumma miliserna har tagit honom! påpekade lilla Dina lite dumt.
Lilla George blev mycket arg..
han ställde sig upp och sprang iväg.
Han började gråta och svära.
Han kom ihåg hur de dumma milismännen tog Samir...hans store bror..
Fröken Fadila sprang efter honom men..
de hann inte fatta tag i honom.
Han fortsatte springa och springa.
Iman sprang också för att få tag på honom medan hon ropade:
- Stanna, stanna! Du får inte gå utanför skyddsrummet. Du dör!
Men lilla George fortsatte att springa.
Han var liten men snabb....
Han gick uppför trapporna... han såg om och om igen..hur milisen tog hans bror..
hur elaka de såg ut..
han kunde inte springa längre..
han satte sig på trappan och ..
föll i gråt..
Iman hann ta i honom.
Hon bar honom i sin lilla famn och...
kramade honom hårt.
Hon försäkrade honom att...
hon skulle hjälpa honom att snickra den lilla vaggan till bäbisens lilla tygdocka.
- Kan du göra det?!frågade George med förgråtna ögon..
- Jodå, det kan jag göra.
Vi kan också snickra en liten bil med fyra hjul åt dockan.
Vi plockade ju några hjul som hade lossnat från en bombad liten kärra förra gången. ...kommer du inte ihåg?
Vi kan använda dem!
- Men du är ju en tjej! Tjejer kan inte snickra!
- Jo det kan vi! Jag gillar att snickra! Det är coolt!
- Ja! Ja! ropade lilla George överförtjust i tanken.
Bäbisen grät och mamman till bäbisen gav honom bröstet att suga på.
I slutändan..
man ser varje tvivel..
varje smärtsam känsla..
man kan inte släppa känslan av rädsla..
Livet är en kardinal synd mot de svaga..
Barn är en gåva..
kan krigssättare förstå detta?