Jag vandrar i vårnattens mörker och kyla,

jag tittar mot den stjärnklara himlen

andedräkten skymmer den skönhet som ögonblicket vill föreviga

av skönheten i stjärnorna, fullmånen skiner sagolikt

jag iakttar den länge, analyserar tankarna,

faller till baka i tiden till våra fäder, vad dom tänkte när dom såg detta himmelska skådespel

av sin benämning lika vacker som ett hav utan botten,

jag älskar att vandra i mörkret när det förstärker ljuset från dom glimande stjärnorna

det är så vackert och fridfullt det outforskade, en värld vi ännu inte når

eller dom oss, men det är nog bäst så, livets mening, gåta

ovetandes levandes tings funktioner på jorden vi lever av

vi håller på att utrota så mycket vackert, för att vi inte ser eller följer livets krets lopp,

en liten klick försöker leva efter jordens behov

en större skara fullständigt skiter i det, för att det gynnar dom själva ekonomiskt !!