Skälvande drar den igång
när skymningen faller,
känslornas karusell.

Då kommer tårarna hejdlöst
när tomheten och hopplösheten
sätter in sin stöt
just när man är som svagast,
tröttast och mest mottaglig.

Så snurrar den och snurrar
och jag klamrar mig fast
för att inte falla av
i vansinnesfärden
ända till dess sömnen kommer,
sluter mig i sin trygga famn
där jag kan glömma
och få vila för en stund.

När sedan morgonen gryr
känns livet lättare att leva.
Då känns livet nästan
som förut, som vanligt.

Men när kvällen kommer
vet jag vad som väntar mig
och jag är redan åksjuk.