Mina ögon

ser droppen av kåda

över frasig bark

långt innan doften öppnar mina lungor

och jag andas så

som om jag blåste saven ur bergets djup

som om mina fingrar dansade

som elden

jag greppar barkens hålor

som om jag sökte efter din hud

varmt mjukt och i vindens susande

brisar

som om jag sökte

dina rädslor

för att få hålla om dom

så skulle jag ställa mig vid bergväggens stup

och blunda tills tiden försvann

sen titta tills det hisnade

och bara det som fanns kvar 

var soldropparna

som lyktor över stenen

mina rodnade kinder

och ett stilla rop

efter att få 

trä din tid

lågmält och omhuldande

genom mitt liv

en bit av liv

mellan oss

sårbar

väntandes

trygg

medan din blick drar förbi

och en önskan om att du stannar till

så att jag får möta den