När du för min hand över pappret är greppet en aning för hårt, varje gång du rör vid mig skälver ditt inre av irritation. Ett membran av mänskligt material inom dig som när som helst hotar att brista. Din växande frustration får mina ögonlock att värka. Jag vill se men ändå inte, det är så mycket smuts och damm som virvlar upp framför mig. Vemodet inför att jag kanske måste röra dig, längtan efter att få röra dig. Min kind är rödstrimmig efter din hand. I spegeln ser det ut som ett hav av små, små rosor. Blodiga rosor. Min kropp gråter. I huvudet finns bara sättet du ler på, med tungan liksom pressad mot framtänderna. Jag har länge längtat efter någon som ler på det där sättet. Någon som kan få mig att känna.