Vi vandrade längs en ganska dammig grusväg i det torra landskapet. Solen gassade från en klarblå himmel och en och annan trehjulig moped drog förbi utan tanke på dammet. Luften stod nästan stilla, och jag undrade om detta var rätt. Man gick lite långsammare när de låga lövträden längs vägen gav lite skugga. Vår äldste son med sin familj ville visa lite av det vackra Sverige för den franska familj han hade bjudit hit. Ingen klagade, men ändå. Gruppen hade tänjts ut en del, men målet för vår lunch var ju fastlagd, så inget ont i det. Socialiseringen ska inte överdrivas.

Så ser hustrun en gammal grånad lada som med ett minimum av åtgärder delvis hade förvandlats till ett konstgalleri. Den låg vid en snustorr gräsmatta ett litet stycke från vägen vi gick på. Hon ville titta på konsten och jag protesterade inte. Där var ju skugga. Lite konst - om det nu var värt namnet - vore ju inte fel, det heller. Och eftersom vi strax skulle luncha så kunde ju uppehållet inte vara så länge.

Jodå, tavlorna var fina. Miljön de hängde i gjorde sitt till. Grova men slitna golvplankor har charm. Anblicken av det gamla trätaket, underifrån, var fint det också. Det tycktes vara tätat med allt möjligt. Tång, sjögräs, näver. Ja, vad man hade tills hands när det begav sig. Troligen på 1800-talet. Det hade nog inte dammats av sedan det byggdes, men jämfört med dammet från vägen fanns inget skäl att bekymra sig. Man kunde till och med få ett glas saft, eller två. Vid bordet där saften stod fanns även ett par stolar. En svag vind från galleriets stora väggöppningar gjorde att det började kännas behagligt.

Hustrun står länge vid en akvarell. Gillar hon akvareller? Efter en stund kommer en kvinna fram till henne. Jag lyssnar på den svaga musiken som ska stimulera besökarna och tar det lugnt. Har inte en tanke på att köpa något, men tittar lite på en hemmagjord affisch.

Artistens efternamn var bekant. Ganska speciellt och stämde med en av näringslivets toppars. Aha, en lyxhustru som odlar sin hobby? Eller en avlägsen släkting? Troligen har hustrun läst om dessa kändisar i någon damtidning. Många gånger? Kanske hon kände igen konstnären. Kanske det var konstnären hon stod och pratade med. Who cares?

När vi åter var ute på vägen, på väg mot lunchstället, fick jag höra hur mycket hon tyckte om akvarellerna. Hon tänkte återvända dit på tillbakavägen. Vi var båtburna med åtskilligt öppet vatten till hemmahamnen, så jag poängterade att vi inte kunde skydda konsten mot elementen i vår öppna båt. "Sådant löser ju du!" fick jag till svar. Så var det samtalsämnet uttömt för stunden. Av retoriken hade framgått att det var konstnären själv som presenterat sin konst för hustrun. Fast obekräftat.

Jag tänkte på vad jag just hade sett. Inte så mycket på konsten som på konstnären. En välvårdad, parant kvinna, som mycket väl kunde ha varit konstnären själv. Ett par decennier tidigare kunde hon säkert ha varit på många mäns näthinnor i många glamourösa sammanhang. Helt enkelt jävligt sexig! Men kroppsspråket? Vad hade det sagt mig? Jo, det var en person som engagerade sig. Som inte hårdsålde, utan även ville ha trevligt i samtalen med besökarna. Det beteendet har väl de flesta försäljare lärt sig nu för tiden, men här hade det utförts väldigt professionellt. Hon hade bjudit på sitt eget privatliv en smula och det imponerade. Hustrun hade uppenbarligen visat upp egna personliga kvaliteter som var värda att kvittera.

Jag gillar sådant. I vår hårt kommersialiserade värld känns det personliga mötet mellan människor, när det där lilla extra visar sig, som oaser i en karg livets öken. Jag gick gärna med hustrun till den där ladan på tillbakavägen. Skugga, saften och konstnären. Jag förstod också att jag borde engagera mig lite mera, så ett eventuellt veto skulle vara väl underbyggt. Det låg ju även affärsförhandlingar i luften. Det hela landade i en offert och utbyte av telefonnummer. Men vägen dit var lite längre än förut. Vi kunde nu ta betydligt mera tid på oss, och övriga besökare såg vi inte så mycket av. De pratade allt mera om sina privatliv. Nu var vi båda, alla, på landet.

Till och från deltog jag i samtalet. Ärligt talat ville jag lära mig lite mera om hur man byggde hus förr i världen. Långt innan det fanns eldrivna maskiner för de flesta moment. Bastant timmer och synliga tag från yxor.

Men jag tittade på annat också och såg nu något melankoliskt i ögonen hos henne. Hon hade berättat ännu mera om sitt privatliv. Det hade varit en svår skilsmässa. Detaljerna hade ventilerats i skvallerpressen. Inte minst den ekonomiska sidan av saken. Osmakligt! Troligen fick hon en vacker slant från sin förmögne exmake, men som inte alls möjliggjorde den oerhörda lyxtillvaro hon vant sig vid under ett långvarigt äktenskap. Hon hade fått erfara vad vänskap är. Eller snarare var. Hon hade nu endast ett fåtal vänner, utan att gå in på antal. Är man ett ex lever man på egna meriter. Inte på vad som en gång varit. Hon kanske inte kunde matcha väninnornas ekonomi. "Vi ses över ett glas skumpa på den flådiga restaurangen, om solen skiner". Nej, det var nog inte aktuellt längre och vänninnornas blickar riktade sig nog åt annat håll. Ett ex är en för detta. Nu? Ett frågetecken!

Hustrun berättade att vi då och då hade ärenden till hennes ordinarie bostadsort. Ofta med ont om tid för olika saker som låg i korten. Jag lyssnade bara. Men det närmade sig. Skulle de inte träffas? De drog sig närmare den frågan. Konstnären verkade mera intresserad av ett sådant möte, än att sälja tavlor. Den möjligheten fanns nog med i bilden, men kroppsspråket ljuger sällan. De hade nu satt sig ner på var sin stol med blicken riktad från tavlorna. Hon lutade sig framåt.

Jag minns inte hur orden föll, men det verkade väldigt angeläget att ses över en kopp kaffe på något café om möjligheten skulle yppa sig. Det låg en ödmjuk vädjan i luften när orden kom. Jag borde ha kommit ihåg dem ordagrant, men men.

Vi har inte sett henne mera. Inte hunnit med. Episoder som denna glömmer man inte. Men lustigt nog, när jag tog upp mina minnesbilder vid frukostbordet, satt hustrun och tänkte på samma sak.

Att det blev affär känns som en marginell företeelse i sammanhanget.