Dagarna går mot mötet med de som dansar, med de som har trumman i sin hand, tankarna kommer om vad jag skall säga om solen, nu när mörkret växer och månens silvermynt hänger lågt över skogen. Solen som är elden, solen som är där i världens mitt som lägerelden mitt bland nattens hukande tält. Tankarna vandrar och jag ser en annan sol, den som klev ur vattnet när gryningen kom och den jag hälsade där uppe på kalkstensklippan högt ovan oceanen en gång när jag och världen var yngre och musiken var ett dis över regnbågens festival långt därnere, nära Irlands stränder. Solen som såg mig bar och öppen nära Maeves hög av växande stenar när Clannad började konserten för kvällen, långt långt borta.

Så, kanske, skall jag säga. Så, kanske, kan jag göra. Tala om det jag sett och varit och om solen som föds och dör långt ini mig varje dag och varje natt i livet.