kärlek ska inte kännas såhär
det ska inte kännas som att
luften går ur,
som att lungorna punkteras,
eller hur?

jag ser hur mina ögonvitor
har gått ifrån vita och klara,
till grumliga och blodsprängda.
mina knän viker sig när jag går,
och jag kommer på mig själv,
att jag inte minns vad jag gjorde igår.

att leva med dig
är som att försöka ta sig fram i tjock dimma.

en gång
för inte så länge sen
så lovade jag mig själv, att aldrig låta kärleken
ta över förståndet igen.

älskade du,
jag är ledsen att säga
att jag hellre gör dig besviken
än mig själv, en gång till, igen.


jag älskar dig.
men jag älskar mig själv ännu mer.