så länge jag kan minnas
har jag vandrat på en sågklinga
som går runt och runt
det är svårt att se hur stor dess cirkel är
men jag vet att jag är på väg mot mitt namn
även om bokstäverna blir otydligare ju närmre det jag kommer

jag vet fortfarande inte vem jag är
men mina fotsulor har ännu inte skurits sönder
trots sågens vassa egg
som är så tunn att den knappt syns

är det för att jag går med så lätta steg
eller för att huden min har blivit tjock

när jag förflyttar mitt medvetande till mina fötter
känner jag ett vitt ljus
en ilning som från brinnande magnesium
motsatsen till ett svart hål

ett vitt hål

jag rör inte vid sågens vassa egg
jag svävar millimeter ovanför
vi är två poler med samma laddning
vi repellerar inte utan smeker varandra varsamt
för att vi ska kunna vara nära
det är lätt för plus och minus att sitta ihop
men för mig och sågklingan är det en ständig kamp
som att föra in något stort i något litet

ett varsamt prövande
en ständig dialog

jag och sågklingan