saknaden får luften att dallra i sommarvärmen
gömmer sig undan men känns smärtsam

ristar i dagarna
med sorgens skarpaste egg

slingrar sig längs väggar som rests från askan
och biter i skrattet bortom dem
gömmer sig mellan gatstenar
i husens mörka hörn

sover i äktenskapliga sängar

sörplar på morgonkaffet vid kaféborden
i trädgårdar under svarta mullbärsträd
under vindruvsflätor som droppar av sorgesånger

träden och gräset känner dess närvaro:
de breder inte ut sig
dessa hus får dem att stanna upp i växten

folk skrattar men det ekar ihåligt
folk talar men är tysta inuti
folk sover men vaknar av röster i huvuden

bara saknaden är på riktigt
gömd i smärtans små nästen:
får luften att dallra i sommarvärmen