Min förfader tog sig från Kolahalvön till Västerbottens karga skogar. Det var i början av 1500-talet. Ingen skulle väl kunna påstå att jag c:a tjugofem generationer senare, ser speciellt ”rysk” ut. Vad nu kriterierna för det skulle tänkas vara…

Själv växte jag upp och härdades i upp till fyrtiofyra minusgrader. Vad jag dock aldrig lyckats bemästra är mänsklig kyla. Den blir jag aldrig van vid. Nedlåtenhet, opåkallad avsky, inbilskhet, avundsjuka, hånfullhet, fördummande attityder, ja, orden räcker inte till.

Jag växte upp bland samer och byfinnar. En trespråkig omgivning med starka och ingrodda fördomar mot det okända. Trots att jag var omgiven av människor med samenamn som Kitok, Sunna, Peijok, Njägga, Tiina, Sjaunja så hörde jag aldrig någon bekänna sig vara same. Detta slog mig i vuxen ålder. Hur anonymiteten blir enda skyddet mot förföljelsen. Samer var man misstänksamma emot. De var sluga satar som man aldrig kunde lita på. De gjorde allt för att skinna staten på pengar. De körde ut renarna på tågspåret så SJ skulle få stå för fiolerna när kassan var skral. De hade egna jakt- och fiskemarker som alla åtrådde. De söp som svin och hade ingen respekt för markägare.

Naturligtvis var det mesta skrönor men bakom allt finns oförsonlighet och rent hat. Någon annan har något du vill ha men inte får och då ska du hata dem. Ska sanningen fram så har lapparna aldrig haft mycket till rättigheter. Idag får en same inte ha ett annat arbete än just rennäring. På femtiotalet fick de inte bo i fyrkantiga hus eller ha mer än 800 kr i samebyns kassakista. Allt detta enligt svensk lag. Man satte samebyar under vatten när vattenkraften skulle exploateras. Frågade dem inte om lov trots att det var deras mark man exploaterade. I skolan förbjöds de tala samiska och det var straffbart.

Uttrycket ”lapp” har alltid haft en löjets klang över sig och sörlänningar använder det i sort sett på alla ovanför Dalälven. Det tas för givet att en sådan är helt tom i huvudet och litet ”bakom”. Man får heta ”lappen” på jobbet om arbetskamraterna får reda på att man kommer uppifrån. Det är mera godtagbart än att säga… ”negerboll”… OJ!! Sa jag just det?

Byfinnar var andra kategorin som fick agera slagpåse för våra fördomar. Byfinnar var tröga och dumma, ett resultat av inavel. De hade underbett, var kutryggiga, hade stora utstående pannben likt neanderthalare och såg på en under ögonbrynen med lätt frånvarande blick. De bröt på finska och älskade tala skit om en på det språket. De roade sig med att trimma bilarna genom att stick hål på luftfiltret med skruvmejsel för att det skulle låta värre. De pyntade sin Volvo Amazon med flera kiloton av plysch och det stank av Wunderbaum. De gick hjulbent och älskade att rapa och fisa i offentligt sällskap.

Idag undrar jag om jag var riktigt klok i huvudet själv. Vad vart det som drev oss till att skratta åt och härma folk på låtsasfinska? Att göra pantomimer av dem och överdriva dem till rena karikatyrer. Vi hatade och det med passion. Vi såg dem som ett hot mot vårt kära svenska arv. Jag känner skuld och skäms idag över alltihop. Vi var idioterna, vi var de som var sant efterblivna. I botten av sådant här vilar alltid fruktan. En annan ingrediens är den att vilja sänka andra till den nivå av självförakt man själv sitter i.

– "Bättre att ha flera i båten med sig om den ändå ska sjunka”. Samtidigt fick man känslan att de såg på oss svenskar som fjolliga och mesiga och den känslan gjorde att man ofta var i slagsmål med dem.

Tokigt? Ja, definitivt! Idag när jag ser rasmotsättningar – i båda lägren – så ser jag hat och rädsla för det okända. Varje arab är en potentiell terrorist eller jihadist. De vill införa sharialagar och få tjejerna att se ut som påskkärringar – året om… eller?!
Under mina tjugoåtta år i förskingringen från mitt Norrland är det just hos dessa jag funnit sann vänskap. I synnerhet gäller det kurder som jag funnit extra gästvänliga och generösa. Ofta är dessa de enda jag fått kontakt med när jag känt mig ensam och rotlös. Hos dem har jag funnit en fristad. Dem och alkoholister. De var de enda villiga att prata med en när medelsvensson inte ville. Jag har funnit mycket underbart hos invandrare precis som saker jag inte riktigt förstått men hur som helst ser jag dem som mina vänner. De var mina lärare i att bota mina fördomar. De var de som fick mig att se på min hemstad och mitt norrländska arv med helt nya ögon. Jag vet få som uttrycker sådan tacksamhet att ha fått komma till Sverige som dessa. Få som är så intresserade av det svenska som de. Få som vill lära sig våra traditioner som de fast många hävdar motsatsen.

Idag när jag åker upp till Malmfälten ser jag med tacksamhet på det som finns där. Idag kan jag uppskatta mångfalden och känna en djup respekt för samer och Tornedalsfinnar. Jag ser en kulturskatt som har anor långt bak i tiden. Jag förstår vad jag missade då jag växte upp men ibland ser man inget fastän det finns där rätt framför ens ögon...