Du sitter där och pusslar ihop ditt liv
Efter år av övergrepp och skam
Plåstra om såren efter våldsverkarens kniv
och resa dig upp ur förnedringens damm

Du möter ödessyskon vart du än går
Ni tröstar och kramar om varandra
Du är smått förvirrad, vet inte var du står
Du känner dig lurad, bitter och förbannad

Dom slog dig och du ska säga ”tack”
Våldtog dig ogenerat från scenen
Öppnar du truten slänger de in dig i nåt fack
och sågar av dig längs med benen

Du ser dem nu packa sitt rövarkapital
med kistor tungt lastade till taken
Fallskärmar, generösa pensionsavtal
Medan andra knappt får över till maten

Som gammal lär du få be en bön
Allt tycks mig som en skamlig ironi
Arbetar’n får stå i tro för sin lön
Det är sanningen i Livets Ords sorti.

Kom över det som skedde förut
säger de som ännu är stilla i båten
Munkavlen lyfter de knappt av sin trut
Protesterar stoiskt mot ”klagolåten”

Du böjer dig fogligt och tiger
fastän frågorna snart gör dig galen
Följ våra osynliga lagar och riter
så öppnas dörren till festsalen

Du slås av en insikt så cynisk och kall
Du såg tidigt tecknen men du teg
Drogs med i den nakne kejsarens fall
Smetades fast i fariséernas surdeg

Om det är till tröst är du långt ifrån ensam
Vi är hundra, ja, kanske till och med tusen
Du slagne hjälte, kvinna som man
Som sörjer i tysthet i de helgade husen

 Orättfärdighet stavas ”avtalspension”
och man söker nu snickra om sanningen
Det handlar om mången skön miljon
som inte bara gagnat församlingen…