I en dröm jag hade alldeles nyss,
var du en ledning och jag en gnista.

Jag rusade i dina gångar och kärleken var stor.

Vet inte om du kände det,
du kanske inte gör.

Dag och natt,
du blev mitt hem och jag din el.

I timmar färdades min ström genom tunnlar och törn,
ingen oro för hinder på din mark.

Stormar fanns där,
en eller två.

Men du var stark och vi kunde fortsätta lysa.

I mitten av drömmen jag minns,
fann jag en knuta i en svårfunnen kurva.

Jag gav dig ett par stötar,
men du smiskade tillbaks.

Knutan gick inte att reda ut,
och stöten blev för stor.

Du brast och jag rann ut.

Tack vare en trasslig vändning,
står världen utan ström.

Lim, någon?
eller väck mig ur drömmen.