Jag sprang på livet idag.
Jag var och handlade på ICA.
Jag låtsades först inte se honom där han stod och plockade bland ekologiska blomkålshuvuden.
Jag tog upp mobiltelefonen för ett imaginärt samtal (hallå, ja, nej, möte, offert, betalning, nej, ja, hejdå).

Han ställde sig bakom mig i kön.
Han blängde ner i min kundkorg (dillchips, grillchips, kebabchips, bearnaisechips,
toalettpapper).
Han inledde ett samtal utan ord.
Han ville veta allt om familj och jobb och hus och lån och husdjur och innebandy och religion och dans och yoga.

Jag nickade kort och undvikande.
Jag konstaterade att det är mycket nu.
Jag tog på mig hatten och gick ut.
Jag kände stegen bakom och tänkte att han nog skulle åt samma håll.

Han trängde kvickt in en fot genom ytterdörren.
Han satt på min soffa.
Han bjöd på kaffe med frukt.
Han fortsatte sin mentala utfrågning om båten och klådan och gråten och vikten och spriten.

Jag sa åt honom att gå.
Jag kände hur han stoppade om mig.
Jag hörde tassandet och tisslandet.
Jag kände hud mot min hud, ben mot mitt ben, arm mot min arm, mage mot min rygg, värme mot min kyla.

På morgonen är jag åter mitt enda sällskap.
Men ljuset, doften och smaken av honom finns kvar
i mina väggar,
i mig.