Det var en isande kall morgon i November. Gand hade fullt upp med att komma ur sin bil där han satt på parkeringsplatsen och insöp ögonblicket. Resan till arbetet var precis lång nog för att bilens kupé skulle hinna bli varm och behaglig. De stelfrusna stunder som varje svårvunnen morgon bjöd den arbetande svensken hade en nedtyngande effekt på många, så även Gand. För ett redan tungt sinne på väg till ett tungt och träligt arbete var den extra tyngden av mörker och kyla nästan för mycket att bära. Just då värmen infunnit sig var resan över, man fick aldrig tillfälle att njuta den behagliga och solitära miljön, man blev bara kittlad av den en smula. Varje dag. Även elände blir en obekymrad vana. Han smekte den bruna läderklädseln på ratten, tittade på instrumentbrädan och njöt alla de behagliga intryck denna ritual bjöd honom. En typisk morgon hade detta beteende handlat mer om uppskjutning och verklighetsflykt än något annat, men nu föll det sig så att dagen i fråga skulle bli hans sista på denna arbetsplats och han var väl medveten om det. Detaljerna fick dagen utvisa men huvuddragen var klara, uppsägning och sorti, avslutandet av ett kapitel. Farkosten han färdades i var en Ford Fiesta av äldre modell, ett välskött men av åren nedslitet fordon. Löningen var precis på vippen till att inte täcka en egen bil men Gand trivdes som motorist och envisades med att behålla den gamla Forden. Den påminde honom varmt om sin första bil, en ljusblå Ford Eskort, en gåva från farfar när Gand var blott 3 år gammal. Detta faktum, att han nu måste skiljas från sin kära ägodel, det tyngde honom och fick honom att dröja sig kvar ytterligare.
"-Nåja, tänkte Gand, två skilsmässor på samma dag men bara en som lockar till tårar, det får räknas som godkänt i protokollet."
Så klev han ut i den bistra kylan som nu fått sällskap av en skarpt lysande men ack så kylig ljuscirkel på himlavalvet. Gand fnös.