Trodde du att vi kunde går här? sa du och skrattade rått.
Sen tog du en annan avfart.
Vi vandrade så länge utan att komma framåt, någonstans.
Ändå känns det att jag går här utan dig. Eller vemsomhelst.
Som att något fattas mig.

Kanske att någon hinner ikapp mig, som ska åt samma håll.
Helst utan återvändsgränd.
Kanske att våra vägar korsar igen och blir en.

Kärlek fattas mig. Fastän att det känns som att vi aldrig hade någon.
Nu tar jag bara korta roadtrips och besöker tillfälliga platser (läs: hjärtan).
Fyller hålen med asfalt, tills de nöts upp igen.
Och igen.