Livets låga har agnats med utbrända drömmar, där vardagens tillfredställelse har stansats ut och ersatts med saknads känsla.

Skuld, längtan, drömmars passion blandas med spänning, en pust av något som suger som en tärande förförande lust som bekräftar varje blick, detta är något helt annat än kärlekens klick som tynar bort hemma i den gemensamma borgen.

Den självklara vardagen är sorgen och nu sveper friska vårvindar som täcker ditt sinne med Amors dimmor, utan att en eker av genomtänkta tankar når fram som ljusa upplysningar till den förare som du överlät dessa viktiga beslut.

Ett socialt självmord, flera år av sår och förödmjukelse, varningarna byts bort mot tomma vinglas och kärlekslös kärlek. Väl medveten om varje steg som förflyttas mot ruinens brant har tärningen kastats för länge sedan och skyltarna om stigens återvändsgränd ignoreras tills slutet är nått och vägen hem maximal.

Ändå är konsekvenserna betydligt större än vad du först tror, för så länge du har någon som du delat din historia med, så finns det någon som i ditt hjärta bor och när det ställs på sin spets är det alltid större uppoffringar än du först trott.

Sveket som började som en obetydlig lek skrämde bort din livs kärlek, det är vad du nu vet. Dimman som du föll för kondenserade bort i takt med allvaret som han ställdes inför, han var alltför svag och hans karaktär torkade sakta ut tills den slutligen försvann i en avlägsen brand, saknad av ingen.