människorna jag släpper in
allas namn står skrivna i mitt hjärta
men jag vet inte om mitt finns i deras
om jag lämnar ett avtryck där

det är som som om de våldgästar mig
de når alltid fram till hjärtat fast jag egentligen
inte orkar öppna det på nytt

och jag tänker att det är som tavlan i sommarstugan
där alla gäster fått skriva sitt namn
kanske finns jag i blyerts i deras hjärtan tills det hela dör ut
men deras namn står i bläck i mig
och det tar länge tid att få bort

blyerts är så lätt att sudda och det är inte ens
särskilt tydligt när det existerar heller
och jag önskar att jag var en sån
som inte kände så mycket

på tavlan i sommarstugan får inga objudna besökare
skriva sitt namn
varför är mitt hjärta så gästvänligt