Hon var strax över fyrtio år och avtjänade ett längre straff för dråp. Hon högg ihjäl sin man med kniv. Hon är sliten och ser betydligt äldre ut än sina år. Kroppen är liksom söndervärkt, hållningslös och håret verkar aldrig få tillbaka någon glans. Till och med ögonen är matta och armarna hänger mestadels slappt utmed kroppen. Hon har ofta visat prov på en sällsynt varm humor som framstår som något paradoxal med tanke på hennes tillstånd och historia. Hon har skaffat sig många vänner under sin tid i fängelset, mestadels yngre kvinnor. Hon är hygglig och korrekt mot all personal men fjäskar aldrig. På något vis har denna kvinna en annan slags resning än enbart den som kroppens hållning kan förmedla.

Det framgick av utredning och dom att hon hade haft en kraftig överkonsumtion av alkohol och att hon knappast hade varit nykter en enda dag under de senaste tre åren. Då hon i ett samtal ombads berätta något om sitt missbruk och alkoholism blir hon stram kring munnen, rätar på ryggen, blicken klarnar och blir skärpt. Rösten är altstämd och distinkt.

– Jag har aldrig varit alkoholist och jag tycker att det är en befrielse att slippa dricka. Jag tyckte aldrig om att dricka och det smakade aldrig gott. Visst – jag drack så pass mycket att det skadade min kropp men jag var aldrig alkoholist. Det enda jag längtade efter var att slippa. Min man var alkoholist men han krävde aldrig att jag skulle dricka med honom. Han var så långt gången att han ville ha allt själv. När han var full ville han bli uppassad på allehanda sätt och vis och jag ställd upp för att det skulle bli lugnt. I början gav jag honom mer att dricka för att han skulle bli så där lugn och avslappnad. Men efter ett tag fanns det inte sprit tillräckligt för att han skulle bli så där lugn och avslappnad.

Det var då det började – han gav sig på inte bara mej, utan också barnen. Och detta gjorde han när han hade drucket en viss mängd. Det vill säga några starköl och en helflaska vodka. Han gav sig aldrig på barnen när han bara var något berusad, då gav han sig på mej. Det var som han behövde någon slags jävla kick och blev lugn av det han gjorde med barnen. Men för att ge sig på barnen måste han ändå ha så mycket sprit så att alla hämningar släppte. Det var då jag började dricka. Jag började att dricka upp hans sprit så att han inte skulle bli så där hämningslös. Jag drack upp hans sprit för att barnen skulle få vara i fred. Jag blev alltid väldigt full och jag mådde dåligt. Jag fick naturligtvis massor av stryk då han upptäckte vad jag gjorde men ofta klarade sig barnen.

Ibland kom jag inte över hans sprit, men så fort jag såg den stå framme drack jag så mycket jag orkade för att han inte skulle bli utan hämningar. Det smakade vidrigt, jag mådde dåligt, jag fick stryk och detta pågick i säkert tre år. En kväll, ja det hände ju några gånger, fick jag inte tag i spriten utan han blev så full han behövde för att kunna ge sig på barnen. Men den här gången när han kom ut från barnens rum, flinade han mej rakt i ansiktet och sträckte upp ett finger innan han drog upp sina byxorna. Jag stod i köket och höll båda händerna i diskhon där det låg en kniv. 

Han såg aldrig när jag högg honom. Det tog i bröstet och han dog nästan på en gång. Kniven hade gått rakt in i hjärtat. Jo - det fanns ett hjärta. men det pumpar som bekant bara blod. Det är skönt att slippa dricka men jag ångrar att jag dödade honom och det verkar som om jag förlorat barnen - fan också som jag ångrar mej – men vad skulle jag göra. Kan du säga det.-

Roger Karlsson