Livet var på samma gång både längre och kortare än vad hon först trott.

Och inom släkten saknades tillräckligt många förebilder att hålla sig till. Motsatsen fanns det desto fler av och det gjorde livet på något sätt mer ovisst.

Rotlöshet, ensamhet och vilsenhet var inga främmande känslor när man tillhörde ett sådant världsomspritt släkte. Hon försökte som tröst ge detta unikum ett positivt värde - hon var ändå otroligt unik. Annorlunda och speciell.

"Men annorlunda och speciell" stod sig i vissa lägen slätt gentemot "trygghet, traditioner och stabilitet".
Och dessutom fick ju inte bara de positiva dragen en förklaring, utan även de mer negativa..
Vem visste vad som fanns gömda i dessa enorma genbanker och arv.
Men å andra sidan får blandraser bäst gener hade hon hört. Åtminstone vad gällde hundar..

"Jag får hitta mitt hem inne i mitt hjärta istället", tänkte hon brådmoget i sin tidiga ungdom.
Men det var inte heller lätt.

De som var hennes självklara ideal som ung, blev redan i 30-årsåldern grusade. De övertygande drömmarna och målen visade sig vara vilseledande luftslott.
Livet var ju inte sådant. Människorna var inte det hon hade hoppats på.
Drömmerskan, den starka, gick sakta mot sin död. Men vem skulle ta vid istället? Var det något bittert, sorgligt, med trötta ögon som aldrig log på riktigt?
Kunde man bara bli en annan slags Drömmerska? En mer realistisk?

Hon ville ju vara en god förebild för sina barn också.
En som gav hopp om livet, kärleken, framtiden, människorna och godheten...
Men hur skulle det gå nu? När hon inte längre själv vågade drömma och tro?

En som tystnar allt mer, i alla fall med den hon ville dela med, men som inte ville tillbaka på samma sätt.
En som tystnar, slutar leta och slutar drömma.
Det går inte när man har en brinnande eld i bröstet.
det går inte då.
Men vart ska den ta vägen,
elden? Vart ska den ta vägen?