Hala, kalla sittbänkar.
Metalliskt obekväma.
Inget för trasiga, trötta och frusna kroppar.
Design som utesluter hemlösa, missbrukare och tiggare.
Oönskade människor.
Bänkar med armstöd i mitten.
Ingen chans att sträcka ut en sliten, mager och vriden lekamen.
Hemlösas liggplatser förses med uppåtstående spikar för att hindra köttet från att vila.
Arkitekturen ska skapa attraktiva och trygga platser för oss andra.
För oss resenärer med giltigt färdbevis.
Andra göre sig icke besvär.
Det offentliga rummet är inte längre tillgängligt för alla.
Trötta, fattiga, trasiga, avskrapet får inte synas för då blir vi så illa till mods.
Vi får inte bli påminda om vår egen utsatthet och mänsklighetens svaghet.
Vi vill låtsas vara på rätt sida om gränsen för andras förakt.