det är ett mysterium att för livet det inte finns glasögon
med tanke på hur många som vandrar blinda för

verkligheten även den verklighet runt om dom
efter sin väg endast förutfattade meningar driven

av rädslor skrämda ur sitt eget minnet det är den
mörkaste fruktan som förblindar att det ska hända

igen är den som vägleder dom desorienterade att det
ska ske eller hända igen med all respekt och förståelse

med tanke på allt lidande som förträngt växer i både
känslor och sinne minnet glömmer aldrig flykten

är ordet i förtvivlan blind och inte sed på upptäcksfärd
i från det förflutna nya ordet aldrig igen allt detta är klart

och otydligt men det jag inte förstår det är förlusten av
all skönhet runt om som flykten gör blinda ögon en stor

förlust av hela livet under flyktens varje steg av det man inte
vill se missar man vare steg av skönhet i nuet obearbetade

känslor gör en blind inte för ögonen men för att man inte uppfattar
skönheten och känner den inom sej som att vakna med solens första

solstrålar igenom persiennerna den blinde skriker förbanade jävla
sol den levande säger gud viket vackert väder vill du ha frukost

men ej hon är glansig om ögonen den trötte säger jävla migrän
så ordet är inte synen det är upplevelsen du bär med dej sluta fly

för min egen del fann jag ro och tog upp min kamp med demoner
efter inlåsning ensam rädd inlåst fann jag mej skälv igen så många

år av flykt och så behövdes det bara fyra väggar ett lås och en dörr
några mänskliga som låste och låste upp den för då kom skälv insikten

en gång kom jag ut ur cellen nyvaken och svettig och sa jävlar viken
mardröm hon tittade på mej och sa välkommen till baka till verkligheten

den långa flykten var över