Dorian, hur känns det att vara ett kärl

för människors fåfänga och fördärv?

Naiv och underskön.

Hur känns det Dorian,

att förtvina inifrån?

Att ruttna bort i självförnekelse

bara för att hålla upp en oklanderlig fasad.

När allt fallit sönder.

När verkligheten hunnit ikapp.

När du inte längre kan fly från dig själv.

När självbilden äter upp det sista som finns kvar.

Dorian, är det då dags att gå?

Du trodde för länge på odödlighet.

Allting går inte att konservera.

En bild av en värld i din hjärna

där allting utgår från dig.

Hur långt kan du egentligen springa

innan bilden börjar flagna.

Du vet att tiden alltid hinner ikapp.

Så hur känns det då Dorian

att vara en symbol för det mänskliga?

Och den själsliga ensamheten

som vi alla försöker fly ifrån.

Sökandet efter lyckan.

En evig ungdom.

Ett ouppnåligt ideal.

Vi har alla en önskan

om att beröra, om att göra ett avtryck.  

Men när ytan på porträttet krackelerar

så blir kniven den enda utvägen. 

Dorian, det är dags att gå!