På väg hem med Icapåsen i handen mötte jag en äldre man som kunde knappt gå uppför trapporna som ledde mot köpcentrumet där jag kom nyss ifrån.
"Hej, behöver du hjälp" frågade jag då jag kunde inte bara fortsätta gå och ignorera mannen.
"Nja, det är bra" svarade han tveksamt och log.
Jag nickade till svar även om jag tveksamt fortsatte gå min väg.
"Är du säker att du inte behöver hjälp" frågade jag än en gång när jag såg att han stod fortfarande där med blicken på mig.
Han började berätta då att han hade varit i Konsum, vilket han säkert menade Coop, och köpte grejerna han behövde. Men när han väl var hemma så upptäckte han att han hade glömt citroner. Därför var han på väg till Lidle för att köpa citroner. Men grejen är att han kan knappt se eller läsa något. Då log jag och förstod det han ville av mig.
"Vill du att jag följer med till Lidle för att hjälpa dig köpa det du vill?"
Han log då stort och frågade om jag verkligen kunde tänka mig gå med honom dit. Jag log jakande och tog honom försiktigt under armen för att leda och hjälpa honom uppför trapporna.

Under tiden började vi prata om allt och inget. Berättade om oss själva. Han berättade att han var konstnär och att han målade landskap. Han ägde även en konstgalleri någonstans söder om Stockholm, som han rekommenderade mig att besöka under våren. Jag gick med honom in till lägenheten för att lämna påsen, men så började han prata ännu mer och visade mig in. Han visade mig sina tavlor som hängde upp på väggen och som var ställda på golvet, lutad mot väggen. Jag fick se rummet som han hade alla målarredskap; målarfärger, vita tavlor, häftiga tavelramar, halvfärdiga tavlor. Jag kände sådan eufori av att komma in i en sådan konstatmosfär. Att få träffa en konstnär. Som tack för hjälpen gav han mig en chokladask, som jag tyvärr glömde på köksbordet.

På vägen hem var jag så glad över att jag stannade och erbjöd min hjälp. Om jag inte hade stannat skulle jag inte ha haft chansen att få lära känna den underbara gamle mannen...