"Fröken" hörde jag någon ropa. Jag stod en stund och funderade. Det tog tid för mig att haja att det var jag hon menade. Jag log varmt och innerligt. Försökte sedan att hjälpa henne att räkna ut problemet själv med lite hjälp av mig.

Någon annan tog min hand när vi gick tillbaks till klassen. Det kändes som om jag var ingen främling, utan en av dem.

Jag var nervös innan jag började dagen som lärare för åk 3. Trodde att det skulle vara svårt att hålla klassen i schack. Men när jag väl stod där framför alla barn, kände jag en obeskrivlig känsla. Jag var den som styrde deras dag. Det är inte som att träffa en vän, för då har båda ansvaret för den tiden. Men som lärare var det jag som hade ansvaret för den tiden. Jag ville bry mig. Jag ville komma till någon nytta. Det kändes som om de tillhörde mig och att jag tillhörde dem, under den lilla stunden. På ett moderligt sätt. Jag ville se de utvecklas, kämpa för att förverkliga deras drömmar. Jag ville se den nöjda blicken när de lyckas med något.