Ibland tänker jag att jag är lite fördömd.
I jante-minionens ögon är självsäkerhet så sjukt avtändande att jag aldrig kommer vilja vara med någon som på riktigt tror att jag vill vara med dem?
Det måste alltid finnas ett litet tvivel.

Som en Newtons vagga, med två kulor, som aldrig riktigt stannar i mitten tillsammans.
I en friktionslös fysikuppgift.

Verkligheten är inte som i fysikuppgifter om man väntar tillräckligt länge.