Våren kommer sent sakta haltande tvekar den ståendes på tröskeln från vinterns kalla frusna rum och låter oss försiktigt ana den värme och glädje som komma skall med solens tinande strålar vilka vi glimtvis fått känna mot vinterbleka kinder när våren för någon dag vågat kika fram över tröskeln där den står och stödjer sig på sin käpp väntandes på näring och ork för att ge liv åt det som gömts kanske glömts i sin vinterdvala under årets mörka timmar som nu obevekligt är över i och med vårens ankomst så snart den bestämt sig för att slänga tvekan åstad