Lina, tänkte faktiskt att efter år skriva dig poesi
Mest för att vi kanske aldrig vaknar igen, eller nån skrev det
Minns du, Lina? Minns du vad vi sa idag?
Slåss du fortfarande hårt,
du vet som man gör för att finna modet att nudda stjärnor?
Förresten så tror jag att jag är kvar där jag var när vi hördes sist
Sökandes och virrigt farande som insekter efter fler som vi
Vi som kände oss som trasdockor med delar från hela jävla vida världen

Stängde av verkligheten, de som bara tittar på TV
De som fortfarande log och allt var som vanligt för dem
När de såg överlevandes blickar ur nerbrända hus
Jag hörde deras ögon viska för ofta om nätterna
Medans jag såg på dem som aldrig gjorde något
Du steg över utfyllnadsmusiken på radion och slogs,
För de krigsskurna som skrek på TV av smärtan
Från agerandet av den mörka delen av människan

Glömde vi bort varandra, eller slutade vi spela roll?
Minns du bara sånt som var brinnande i oss?
Eller lever du i branden idag?
Jag ser samma färg på himlen idag som då
När vi ville förändra hela jävla vida världen
Den utanför våra källare där alla försöker skapa sin framtid
Vi trodde att det skulle vara lätt, att människor ville det här
Känns det som allt det vi drömde om närmre?

Skriker du fortfarande lika mycket som mig mot det här?
Rädd över hur man gör när elden brunnit klart?
Eller när man väl nuddar stjärnorna?
För från rymden ska människor vara så obetydligt små
Rädslan för att bara bli en av de skuggor som står vid vägen
Trots att våra röster slutade dog inte det vi pratade om bort
Jag är fortfarande här när det knakar och skriker i alla fogar
Och jag frågar efter dig, om du minns mig och fortsätta att drömma skillnad med mig?

Lågorna som var våra röster kan dö ifall vi inte håller de vid liv
Precis som namn dör när de glöms bort
Därför är jag här nu,
och underkastar mig inte gudar eller tillbedjare
Som vi sa
Eller den värld som berättade för mig att jag var helt ensam som ville göra skillnad
Den som fullständigt ljög för mig
Som vi sa, vi som skrek för att hela jävla vida världen skulle ha en framtid

Jag fortsätter att tro på förändring
Trots att jag varje dag ser de drabbades ögon
De som inte fick ta långa farväl
De vars drömmar fick ta slut
Men allt det vi ville ha är inte över
Allt det vi önskade är inte över
Vågar jag be dig igen, Lina, om att skruva upp skrikvolymen,
för oss trasdockor och, för hela jävla vida världen, var du än är?