Känner gårdagens lakan, skrynkliga mot min trötta kropp. Det springer minnen över bröstkorgen, kastar lasso kring revbenen och jag limmar leenden under naveln. Så fort tanken är i förlossningsstadiet pirrar det där livet tar sin början och jag sväljer O2 molekyler för mina lungors överlevnad, längtan att bli avsmakad på alla mina hungriga läppar.

Öm hud och trötta leder, ansiktshår som kittlar - det är som om tiden slutat existera. Morgondagen är den sötma, min nektar för att överleva och jag ser framför mig, händerna som smeker - mina kinder spricker utav iver - längtan över kyssens näste. Världen står stilla, orden likt en viskning "jag väntar, på en snar framtid då jag får, när det är okej för mig... att älska dig"

och jag dog, dör
i dina armar älskling
när vardagen är mig åter

- Du är inte hos mig, längre