Havet var kallt. Fruktansvärt kallt. Det hördes ingenting utöver stormens och vågornas rytande. Allt var mörkt. Inte ett enda ljus syntes. Nyss hade allt varit ljust och varmt. Nu fanns ingenting. Hon satt på något som gungade och snurrade. Med sina förfrusna fingrar höll hon krampaktigt tag i något som hon trodde var ett rep. Hon var ensam i detta kalla, snurrande och gungande vanvett.
Tankarna hade mer och mer försvunnit och nu fanns bara en enda kvar. Att hålla kvar taget. Inte släppa repet. Men även den tanken började suddas ut ur medvetandet. Snart skulle allt vara slut.
Plötsligt hördes något som inte kom från stormen eller det upprörda havet. Något rytmiskt flaxande, som av vingar.
Omedvetet kom hon att tänka på en ängel. En skyddsängel som skulle rädda henne från döden.
Det var kanske redan för sent. Hon visste inte om hon levde eller var död. Hon andades lika mycket vatten som luft och det gick lika bra.
Nu var ljudet där igen. Det flaxade ännu starkare och för ett ögonblick tycktes vågorna dämpas.
Änglar är vita. Hon tittade upp. Allt var svart, men där fanns något. Kanske en svart ängel.
Finns det svarta änglar?
Medvetandet försvann och hon seglade bort. Flög från det våta och gungande kalla helvetet.

Helikoptern flög sökande, så lågt piloten vågade. De hade räddat många och var beredda att ge upp. Om fem minuter måste de återvända till basen om de inte skulle riskera att drivmedlet tog slut.
Ytbärgaren satt och spanade i sin lucka.
Vänta. Gå tillbaka en liten bit. Sänk lite. Jag tyckte jag såg något.
Nu såg han. På en upp och nervänd räddningsflotte låg en människa. Sakta sänkte han sig ner.
Det var en kvinna. Hon var helt livlös och i samma ögonblick som han tog tag i henne för att fästa räddningsselen, släppte hon taget om repet.
Tillsammans hissades de upp till räddningen. Kanske hade de kommit för sent. Hon verkade alldeles livlös.

Restaurangen började fyllas av gäster. Det var mindre än vanligt, men det såg ändå ut att kunna bli en trevlig kväll, innan det var tid att gå och lägga sig. De hade fått ett bra bord alldeles i närheten av dansgolvet.
Medan de väntade på att servitören skulle komma och ta upp beställningar roade de sig med att titta på de andra gästerna.
Mona mådde inte bra när det började gunga. Därför hade de gått ner till hytten, innan de gick till restaurangen, och tagit ett glas Fernet Branca, som de hade varit förutseende att köpa på utresan. De passade på att ta ett glas likör också. Kvällen hade ju bara börjat. De skulle inte vara framme förrän på förmiddagen.
De var lagom glada och förhoppningsfullt fnittriga. Båten gungade ganska kraftigt nu, men de kände sig i fin form. Fernet Brancan hade gjort nytta.
En dam i sextioårsåldern kom gående. Hon försökte gå rakt, men i den starka sjögången var det omöjligt. De skrattade hejdlöst åt hennes försök.
Tänk om hon hade gått så på gatan där hemma, skrattade Sylvia.
De beställde och fick mat. De drack en flaska vin till maten. Servitören ställde den i en särskild ställning för att den inte skulle ramla omkull. När han skulle slå upp i deras glas råkade han spilla på duken. Det gungade väldigt.
Hur är det med nykterheten? frågade Inga och de skrattade igen.
Allt artade sig till en trevlig kväll. Musiken började spela, men det var otänkbart att dansa.
Det var varmt och hon var svettig, men plötsligt började hon frysa. Allt det varma och ljusa försvann. Musiken övergick till ett brummande.
Nu hörde hon flaxandet igen. Hon skakade av köld.
Förbannade svarta ängel.

Äntligen satt hon vid bordet igen, men nu var det inte roligt längre. Nästan alla människor hade försvunnit.
Det gungade så att vinflaskan ramlade, trots servitörens omtänksamhet. Det gungade våldsamt och dånade i hela båten. De var rädda.
Vinflaskan låg på bordet och innehållet rann ut i hennes knä, men hon märkte det inte. Allt var kaos. Hon mådde illa.
Det lutade så att hon var tvungen att hålla sig i bordet för att inte ramla av stolen. Inga föll och åkte in under de andra borden. Sylvia var försvunnen.
Någon skrek. Hon visste inte om det var hon själv eller någon annan.
Jag måste ut, tänkte hon.
Illamåendet kom tillbaka. Fernet Brancan hade slutat verka.
Trappan upp var inte upp längre. Det var som att gå på ett vågigt golv. Vad var detta för vansinne? Hade hon blivit tokig? Hon vrickade foten och tappade ena skon. Hon måste ut.
Sedan kylan och blåsten och den förbannade svarta ängeln.
Allt blev ett enda virrvarr.
Nu frös hon inte längre. Det var varmt igen.

Nu kunde hon höra musiken. Lugn dämpad musik. Inget brummande och det hade slutat gunga.
Hon kunde höra röster. Inga skrikande och svärande utan mjuka och dämpade, liksom musiken. Allt kändes mjukt och varmt.
Skulle hon våga öppna ögonen?
Nu mådde hon bra. Sjösjukan hade gått över. De var nog snart framme.
När hon slog upp ögonen stod där en ängel. En vit ängel.
Hon låg i en säng i en sjukhussal.
Efteråt, när vidden av katastrofen stod klar, och hon blev medveten om att Inga och Sylvia hade omkommit, tänkte hon:
Varför just jag?