När en människa får slut på nuet,
vänder hon sig mot det förflutna.
När hon lider av cancer
till exempel-
då kan man bara inte
lita på sin kropp. Den försvagas
dagligen, lite i taget.
Lemmmarna. Sinnena. De inre organen.
Ingenting fungerar längre
som det ska. Då vänder man sig
mot minnena. Men inom sig vet man
att det handlar om eskapism-
historien har redan hunnit dö,
långt före. Var och en av oss
känner sig ensam inför dödens
allsmäktiga närvaro. Oavsett
om man tror på gud eller inte. Oavsett
om man har nära och kära, familj.
Döden knackar alltid på en ensam dörr.
Och det värsta med dess ensamhet är
att det är blott en eufemism
för den akuta och drabbande känslan av att vara
utjänad. Restprodukt. Fosilbränsle
på väg att ta slut. Och du, hörrödu,
du kan inte göra ett skit
för att lätta på den här känslan.
Du skulle kanske ha kunnat medföra en förändring
om du bara hade kunnat säga de förlösande orden.
Oroa dig inte. Det kommer att bli bra.
Du vet, jag kommer alltid finnas här för dig.
Jag älskar dig. Men det gör du ju inte.
Vi vet båda att du aldrig skulle säga
något sådant, eller hur.
Inte för något i världen.
För du ljuger aldrig på betald
arbetstid.