Jag har förstått att jag tänker,
och agerar i sekvenser.

När något är otroligt arbetsamt,
och till och med jävligt ångestfullt.

Då tänker jag bara på nuvarande sekvens.

Men inte utan en tanke på kommande sekvens.

Och tanken på den kommande sekvensen,
stör inte ut den sekvens jag befinner mig i.

För att jag vet att kommande sekvens,
kommer att möta mig obevekligt.

Och kommande sekvenser ser jag inte som några hot,
utan snarare som utmaningar.

Det finns de som uttalar att;

”egentligen är det omöjligt!”

Men dessa ord når inte mig.

För jag anser att få ting i livet är omöjliga.

Du måste bara våga.

Och ha en jävla vilja.

Och inte lyssna på att någon säger,
i en viss sekvens,
att det är omöjligt.

Det finns inga omöjligheter.

Det handlar bara om att,
tro på sig själv,

oavsett sekvens.