Jag har en vän.

Den enda.

Som ibland börjar undra.

Vad jag håller på med?

Han undrar med all rätt.

Den enda som ser att jag vandrar i labyrinten.

Och gör märkliga saker.

Är min vän.

Och när jag inte respekterar hans kärlek emot mig.

Så sårar det mig som fan!

Men tyvärr orkar jag inte i land,
ibland.

Trots den kärlek han visar mig.

Sårar mig som fan!

Och trots den starka människan jag är,
räcker även inte ens min jävla kukvilja ibland.

Det behövs vänner och kärlek också.

Bara att erkänna.

Och stå upp och gråta,

trots att alla ser.

(borde bli bättre på att gråta,
för jag vet hur förlösande det är!)

Han ser att jag har mina svaga stunder.

En stund som nu varit längre än på länge.

Han hör på mig,
att jag brottas med mina minnen i källaren.


Ändock!

Finns han där,

och ringer mig,

trots att jag borde ringt honom.

Han ser mig gråta

i

labyrinten,

och jag agerar inte rätt.


Men han springer rakt in i labyrinten,

och letar upp mig.


Oavsett.