Trots ekot var det ingen som hörde.
Alla kunde se, höra och gå.
Alla såg, alla gick.

Med självgoda ögon,
betraktade dem kejsarens spegelbild.
Med tveksamma steg, intog dem sin position, som en del utav det blodiga imperativet.

Alla såg veckodagar,
Alla gick igenom årstider,
men ingen ville höra fåglarna eller lövens prasslande.

Jag kunde gå,
jag kunde se.
Men jag kunde också höra.

En dag slutade jag vandra,
jag slöt mina ögon,
lyssnade till tysnadens melodier.
Jag insåg att jag bar på friheten.

Då var jag bara jag, med slitna sneakers som vandrat långt och bruna ögon som hela dagar betraktat.

Idag är jag också bara jag, men jag ser annorlunda ut.
Tröttna glober med brun iris, bandage runt fötterna.

Men bär på samma stolthet.
Jag vågar lyssna.

Idag sitter jag ensam, vid ett fönster, jag andas tungt.
Det regnar utanför,
för jag hör smattrandet mot fönsterkarmen.

Idag kan jag varken gå eller se.
Men jag kan fortfarande höra.
Ju mer man förlorar, desto mer uppskattar man det lilla man har kvar.
Än idag fortsätter jag att lyssna,
synd att ingen gjorde det då.