Skriva är att måla de bilder jag inte kan uttrycka med något annat än text. Skriva är att berätta hemligheter genom en spegel, skriva är att låtsas hålla rymden i min hand. Skriva är att låtsas förstå det som inte går att förstå. Skriva är att se om lampan i kylskåpet lyser när dörren än stängd. Skriva är att med millimeterrörelser ta mig från punkt A till punkter jag inte visste fanns. Skriva är att berätta att jag finns, att jag är mer än mina armar och ben. Skriva är att låta någon ta på mig.

Den sjunkna världen är det guldröda du aldrig sett men så ofta drömmer om i din feber och dina tusen sista andetag. Dina förfäders blodkroppar, andra varlelser atomer och hud som singlar ner under ytan, bildar högar och berg av sand och organiska rester som undervattensvinden bygger små figurer av, små hus och höga torn som visar sig för de levande när månen drar tillbaka det som är sitt. Den sjunkna världen kan aldrig mera flyta och behöver heller inte det, den förfaller inte utan växer ständigt med stenars hastighet. Det guldröda finns i dina naglar som skrapar mot min rygg när du i jämmer vaknar och tittar på mig med dina oändliga ögon.

Havets kläder ömsom värmer, ömsom kväver. Ett blå lugn vilar i min blick, smeker mina axlar. Ett frustande vitt med kromade kanter hotar att klyva mig.
Böljornas ljumma yta stelnar till en pansartystnad som vägrar att fånga någon. Undervattensatmosfären viskar sina långa tunga toner, vaggar mina djupa delar. Jag vaknar sovande och somnar vaken, viskar skrikande och skriker viskningar. Världen är en mintpastill som smälter under tungan.