Jag vill inte mer, inte vara med dig mer. Är inte kär, vill inte ha dina läppar. Vet inte vad jag vill men vet allt jag inte vill, det är allt. Vill inte vara här, alltid vara någon annanstans. I ett annat tillstånd, i en annan timme. På en annan plats, i ett annat hjärta med en annan känsla och en annan människa. 

Fast vill jag det egentligen? Lämna dig åt ensamheten, lämna det fina i dig till en annan, förlora det goda i dig till en annan tjej? Men jag vill inte att du rör mig, inte se i dina ögon för att kyssas, inte gå emot dina öppna armar. Vill bara se bort och se ned, leta ursäkter att fäkta bort dig med. Har tappat bort skrattet från hjärtat, tappat viljan att le och lusten att vara vaken. Tappat lusten att försöka orka mer, orkar inte vara tom så du ser. 

Längtar i drömmar om en annan, en vän jag inbillar mig känna speciellt för. En vän jag dansade med och föll för. Diktade om honom, byggde upp fantasi på fantasi, lät allt växa i mitt huvud. Inget har hänt. Jag har tänkt och tänkt men inget har hänt. Jag vill våga visa vad jag känt, ta för mig av min känsla, säga ord som avslöjar mig. Hoppas på att han räddar mig.

Men något hindrar mig. Jag kliver in och ler med mitt hjärta, vill drunkna i hans famn och mun, men känslan i luften är tunn. Jag stannar mig själv, håller ett avstånd och agerar kamratligt. För hans sätt är mest artigt. Och jag vill röra vid honom och röra honom, stanna med handen på hans hud, lite längre så han förstår allt jag vill. 

Ler i hans blick en längre sekund, vad händer om jag lutar mig fram hinner jag tänka. Innan jag ler stort, börjar prata och tittar bort. Men allt är min inbillning om en känsla som nog inte finns, bara i min tanke och bara i en fantasi. Den världen jag lever i när annat är tungt och rörigt inuti. 

Jag vill ändå kyssa honom, känna hela honom nära med snuddande fingrar och varma andetag, som i dansen den kvällen i storstan.