Som en sång vi alla hört
men inte kommer ihåg gör
hon sig påmind
Hennes väggar är fulla av
märken från naglar men
alla dörrar är orörda
Hon kan höras viska om
tider då ljus fastnade på
smutsiga klänningar och
rök som avslöjar
en växande misstro

Men jag älskade hur hon bad,
med sådan innerlig sanning,
om att hennes illusion
skulle bli verklighet, hur
smärtsamma ord skulle
omfamna henne som en
moders kärlek

Nu när hon ler tar världen
avstånd, krymper in i sig
själv
och allt jag kan göra är att
vänta på att hon ser det
jag ser