Vinden går längs gatorna, drar sina svala händer längs staketen
jag måste bli något annat, en fågel, ljudet av lövsprickningen
drömmen som hastigt drar sig undan
då du försöker samla den i minnet
om jag gråter tröstar du mig
det blir inte värre
döden har smala händer och silvergrå ögon
en skatas fjäderdräkt som skimrar i solen,
en talgoxes blåsvarta huvud
när du målar fåglarna gör du dem stela och monokroma,
tydliga ögon vända mot betraktaren
utanför ditt fönster har deras fjädrar aldrig bara en färg
och de kastar sig undan när du ser dem
så mycket flykt ett fågelbröst rymmer,
så mycket storm mellan revbenen
så mycket sorg för tung för att flyga med, men jag måste
flyga
och jag springer längs de sovande gatorna om natten
jag är en vindil längs en vrålande fors
och marken är vild och farlig under fötterna
och luften full av gullregnsdun och småflyn
och vinden täcker min hud med ett tunt lager dimma
så att jag kan upplösas där innanför helt omärkligt