I Mannen som sökte måsarna drog bindeln över ögonen för att bättre kunna höra havet letade stegen ner mot klipporna blind som i nattens grottor fann vägen genom doften av stenar gick stigarna med nakna fötter till höjden med trift och kattfot med dofter av gamla stormars salt till platån där han visste att den som ville se kunde skymta farleden och fyren den öppna himlen och de drivande molnen ständigt på väg, in mot landet och bort mot det främmande platån dit fåglarna kom för att hälsa den blinde och tacka för hans ögon II Trutarna, de vita, de starka med näbbar för att bända skal och sära fiskarnas blanka hud tärnorna med vassa ögon och skratten som gör människor små under smala vingar den ensamma gjusen som spanar över ett kungarike av vajande vågors åkrar strandskatan som letar maskarna som människor smulor under andra människors bord III Mannen som söker fåglarna bränner sina kläder i solens tända brasa sätter sig med bindeln ännu för ögonen känsliga för ljus med benen dinglande utom kalkstenens klippstup och lyssnar när havet talar IV "Det finns en stund när allt tar slut", säger vinden, säger öarna Måsen ler, tärnorna skrattar gjusen spanar över vidderna tills fyren tänds därute