Är livet värt att levas?

Sitter och lyssnar på
”Only for the weak” med In Flames.

I mina hörlurar på någon strand i Diklo.

Vi såg en Jazzkonsert i Zadar igår.

Det var nästan Dream Theater läge för mig.

Stod bakom min fru och smekte henne.

Och luktade i hennes hår.

Vi fick biljetterna av en Poetvän till mig.

En riktig konstnär.



På stranden tidigare på dagen,

blev jag avbruten när jag funderade i mina lurar.

Barnen började skrika,
och hoppa och jubla.

Jag plockade ut mina lurar!

Och ser dessa flygvapen.

Som kommer ned med ett dån,
i formation.

Dra ner över viken i Diklo.
(Mina minnen vaknar)

Då insåg jag att JAS 39 lätt hade tagit dem.

Dessa plan kan inte svänga lika fort som 39:an.

Vi hade Tornados och Jaguarer i Mazar,
samt amerikanska F17 och F19.

Som dånade över samma himmel.

(Det finns mycket jag inte har berättat)

Planen som Steve underhöll,
och som nästan gick bort i en bilbomb i Saudi.

Och jag kommer att träffa Steve igen.
Och hans cancersjuka fru, Angela. (All the best to you!)

Angela,
som jag och min son fick sådana ärliga kramar av.

Äkta kramar som du inte bullshitar bort.

För att du är ytlig.

Och inte ser den brutala sanningen i livet.


Om typ två veckor i Budapest.

Kommer jag att träffa dem igen.

Ser mycket fram emot detta.

Och Steve har med sig sin bror,
som han har talat om.

Talade förövrigt med Marino igår.

Han berättade om folkmordet,
i en by här i närheten av Zadar.

De gick in och skar halsen av 80 människor.

Även kvinnor och barn.

Hans Mormor fick med bara sig två av hans kuddar.

Innan de brände ner huset.

Bara för att hon visste hur viktiga dessa kuddar var.

För honom.

När han kom tillbaka några år senare.

Och såg sitt bombade.

Nedbrunna barndomshus.

Hittade han spillrorna av sin spjälsäng.

Och hans minnen dök upp som demoner i natten.


Är livet värt att levas?

Jo!

Vi måste bara försöka att förstå varandra!