den 26 oktober 2014 kl. 13:15

Som några av mina vänner säkert har uppmärksammat har mina statusuppdateringar här på FB varit av blandad karaktär och nu senast ganska deprimerande.
Jag lägger inte upp detta för att få uppmärksamhet och/eller medlidande. Jag lägger upp detta för att jag för stunden mår dåligt och det är mitt sätt att uttrycka det på. Man kan se det som en offentlig dagbok.

Till de som tycker att jag är fjantig och söker uppmärksamhet säger jag bara, scrolla förbi, ta bort mig som vän (du är antagligen inte värd mig) blocka min statusuppdateringar. Du behöver helt enkelt inte bry dig....

Till er andra som bryr er vill jag bara säga TACK! Det är helt underbart att veta att man har alla dessa fantastiska människor omkring sig när man krisar. Men som så många säkert vet, det starkaste man kan göra är att erkänna sig svag och be om hjälp, samtidigt som det också är det svåraste att göra.

Jag har ett bra liv, tre underbara ungar som gör det värt att leva, jag har ett roligt och berikande arbete att gå till där jag har några av de underbaraste och mest fantastiska vänner/arbetskamrater man kan tänka sig. Jag är frisk (?) och har förmånen att aktivera mig fysiskt regelbundet.
Allt detta tillsammans är en bidragande orsak till att jag orkar.

För det finns dagar som är allt annat än bra.....

Jag har under de senaste månaderna upplevt saker/känslor som jag aldrig tidigare upplevt. Både skrämmande och fantastiskt på samma gång.
Jag vet att ,ibland, är ensamheten ett stort svart monster som tuggar i sig av mig som om jag vore ett smörgåsbord. Såna dagarna kan jag gärna vara utan, tyvärr finns dom där. Liksom dom dagarna då jag är så lycklig att jag bara hoppar och ler, dem vill jag ha fler av.
Jag har för första gången i (vad jag vet) mitt liv upplevt panikångest! En tisdag på lunchen på jobbet, min räddning blev min underbara vän och kollega som fanns där och höll mig hårt och länge tills jag återigen kunde andas normalt.
För livet är allt annat än enkelt, men oavsett hur jävligt det ibland kan vara, oavsett hur många käftsmällar det bjuder på kommer jag ALLTID att välja livet före allt annat. För livet är mitt allt, livet är värt att leva, livet är det bästa som finns. Det måste jag bara tro på för att jag vet att det är så. Jag älskar livet. Även de dagar då ensamhetsmonstret smaskar, tårarna aldrig slutar rinna, då jag känner att ingen bryr sig. Jag vet att jag är stark nog att ta mig igenom de dagarna och skulle jag vackla och inte orka finns det en massa fina människor som jag vet ställer upp och hjälper mig.