Föräldrar möte. Kapprummet luktar sin speciella doft, gegga, blöta kläder och sköljmedel. Den ser så olika ut på kvällen när lamporna inte är tända. Ger smygkänsla och att man inte riktigt har där att göra.

I ett hörn står lådan med kvarglömda kläder. Mest märkeskläder som ligger i den och är överfull. På krokarna hänger kläder som något barn sprang hem utan. Ja, det hade varit ovanligt varmt under dagen.

Lägger märke till att inte mycket hade förändrats sedan jag gick i samma skola. Krokarna på väggarn är kvar. Lika hårda och vassa som då. Bänkarna är ännu mer slitna. Låsen på toaletterna existerar inte heller, precis som då. Vem som helst kunde rycka upp dörren. Man valde helt enkelt att hålla sig. Färgerna har bättras på men är fortfarande vitt. En vit som inte går att hålla vit utan blir smutsig grå.

Går in i klassrummet. Gick aldrig i just detta klassrum men gick i det som delade kapprum på andra sidan. På bänkarna finns dessa vikta trekanter som det står namn på. Göra det lättare för mamma och pappa att finna sitt barns plats i klassrummet. Tittar efter mitt barns plats och möts av parfymdoft. Flera olika har blandads till en lätt stinkande parfym dimma tillsammans med kaffe. Ser mitt barns plats. Långt bak i ett hörn. Ser hennes slarviga handstil. Hon som inte har ron i kroppen att få till den utan redan långt fram och före alla andra. Gillar inte skolan och tycker den är tråkig. Hon som inte förstår att det är lag utan mer undrar varför måste gå när man ändå kan allt och måste göra om allt hela tiden. Mitt barn som skulle behöva nya utmaningar, men det är så här skolan fungerar att alla ska lära sig samma sak samtidigt efter ålder.

Sätter mig ner. Lyfter locket och tittar. Möts av en röra med en mycket stor bok mitt allt. En om djur. Handlar om alla jordens djur. Ser bokmärket. Vet också att läraren inte vill att hon ska läsa dessa böcker utan det ska vara vanliga och inte fakta. Det är inget som man kan få min dotter att göra. Hon vill heller läsa om djur, katter, elefanter, hundar, krokodiler och fler djur än så. Min tjej som vet hur man kan skilja på en hona och hane när det kommer till fladdermöss. De flygande hundarna tycker hon är speciella och coola. Kan prata om dem i timmar. Hon har bestämt sig redan att hon vill arbeta med djur när hon blir stor, för hon säger att djur inte är lika elaka som människor.

Någonstans långt borta har föräldrar mötet börjat. Läraren står och berättar hur allt är planerat, tänkt och mer än så. Hör inte allt. Har fullt upp att sitta där. Vara i klassrummet. Rädslan från när jag var barn finns kvar. Sitter inte avslappnad utan spänd och väntar på slagen, orden och hoten ska komma. Gillar inte att det är öppet bakom mig. En ångest som bubblar upp lite då och då för många föräldrar har lyckats, de har karriär, eget hus och råd med resor. Jag har inget känns det som. Sitter där i min bubbla svårt att hänga med.

I ett hörn i klassrummet ställer sig fotbollsmamman upp. Hon som är engagerad i väldigt mycket, så hon är överallt känns det som. Hon som höll på att gå in i väggen. Något som hon anförtrodde mig för som hon sa till mig att finns nog bara du som förstår för jag är psyksjuk. Hon som klev över massa gränser och gjorde mig helt skyddslös. En tanke som aldrig slog in för henne att detta är inget som jag har valt frivilligt.

Det ska börja samlas in pengar. En hundralapp i månaden till klassresan. Kanske inte så mycket pengar men samtidigt väldigt mycket. Tänker och planerar man bra så är det mycket mat för denna hundralapp. En ny sorts ångest bubblar upp för att jag vet att jag kommer att ha svårt med få fram denna hundralapp. Handlar inte om att prioritera rätt eller som en förälder säger rakt ut i klassrummet ”Hanna, det är ju för dig att ta ett jobb så har du råd med allt kring klassresan”. Ja, jag är fullt medveten om att de ser mig som en bidragsfuskare. En som glider fram på andras pengar. Hon som inte vill anpassa sig till alla normerna. De gillar inte min hel svarta goth stil. Jag ska ju vara vuxen, men samtidigt vet de inte hur jag ser ner på mig själv som byns största misslyckande. Hon som alla skulle få det så mycket bättre om jag tog mitt liv. De förstår inte och kommer heller aldrig att göra det. Ända självförsvar jag har och jag säger det rakt ut utan att vänta på min tur ”Enligt skollagen så får man inte samla in denna hundralapp.” Det blir tyst och en annan förälder reser sig upp ställer sig bredvid fotbollsamman och de börjar viska mellan varandra. Ännu mer ångest bubblar upp. Vill mer bara göra det som jag gjorde ofta som barn. Rusa i väg och gömma mig. Vill inte längre vara kvar i klassrummet och gjorde bland de största misstagen. Jag gick på föräldramötet. ”Hanna, jag är ju jurist och har läst lagen. Diskuterat den med ett par kollegor på jobbet. Vi kom framtill och nu har Eriks pappa som banktjänsteman, startat ett bankkonto. Nu kommer inte insamlingen ske genom skolan, utan vi kommer att spara privat utanför skolan. Alla kommer att få bankkontonumret och annan information kring detta på detta papper som redan är utskrivet privat.” Har inget annat val, än ta emot pappret och med lite kortfattad fakta. Hur mycket pengar som behövs sparas ihop. Några av föräldrar har kommit framtill, en lägervecka på Gotland. Saker som kommer att behövas och då bra att veta om dem redan nu så de kan köpas lite då och nu innan. Mest för att jag, Hanna, ska få ekonomisk möjlighet att söka fonder och köpa lite i taget för då kommer det inte bli lika stor utgift för mig. ”Ja, vill ju bara vara förutseende att alla kanske inte har den ekonomiska möjligheten som andra. Utan nu tänkt igenom allt så att alla ska kunna ge barnen samma förutsättningar att komma i väg på skolresan”.

Jag hatar dem. Just bara hatar skolan fortfarande, för att mobbingen fortfarande finns kvar i väggarna. Det som var okej då för väldigt många år sedan verkar vara helt okej fortfarande. Lyfta och hänga ut mig som om jag är den som förstör för alla andra. Självhatet slår mig i ansiktet samtidigt som det står vrål skattar åt mig. Går först ut efter föräldrar mötet. Vet precis var alla bor och vilka vägar som jag inte kommer att möta någon av dem. Går hem med tårar sipprar en och en. Salta. Kalla. Precis som förr, när jag gick hem från skolan. Samma skola. Inte mycket verkar ha förändras.