Liten fundering i slutet av sommaren.
När har någonting någonsin varit perfekt? Ärligt talat. Men det är inte därför vi vårdar våra minnen, det är inte de perfekta eller nästan perfekta stunderna vi omsluter med mest kärlek. Det är de haltande, luggslitna, lite skitiga, skeva, våghalsiga och med nöd och näppe räddade minnena som vi älskar mest. Vi putsar och polerar, lappar och lagar dem utan att förtröttas, så att de glänser, nästan som perfekta, i eftermiddagssolen. Sanningen är att vi bevarar dem för att de är bitar ur Livet. Och Livet är aldrig perfekt. Det perfekta är dött.