För mig är den jobbigaste perioden på dygnet är nätterna. Man ligger sömnlös, man vrider och vänder sig i sängen. Hjärtat klappar snabbt, pulsen stiger. Ångesten griper tag i en. Man ligger i sängen helt ensam i ett mörkt rum. Man är instängd med sina egna känslor, tankarna låser in än i en bur. Man vet inte hur man ska hantera desperationen, man vet inte hur man ska kontrollera ångesten. Man är vilse inombords, ingen finns där för att sträcka ut sin hand. Tystnaden skriker, rädslan kommer sakta fram. Självmordstankarna blir bara starkare. Till sist sitter man ensam där med en kniv i handen, man undrar om det finns någon i värden som förstår än? Om det finns någon som bryr sig och kommer att sakna än om man tar livet av sig. Man känner sig förtvivlad, sviken och lämnad.

Alla de här negativa känslorna och negativa tankar man har blir bara djupare och djupare, till slut fastnar man i den onda cirkeln.
De blir som en äkta vän, de finns alltid där.
Den försvinner inte. Den släpper inte taget.

Copyright: Arnela Kurbegovic