Jag är i dig, som om jag befunnit mig
i en livmoder av rörelser och konstanta
ljud som ändå ständigt förändras
Jag är i dig och du är staden
Den förbannade älskade staden

Långt från min barndoms skogar
myllrande stigar under träd som
delade barndom med min farfar

Mina fötter visar mig vägen på gator
jag aldrig låtit mina ögon upptäcka

Jag såg dina knarkare, pedofiler, horor och
dina alkoholister som nyss slagit ut i parkerna
Jag såg invandrargäng och skinnhuven
och jag såg nedblåsta affischer
trasiga kartonger och isande vindar

Och mitt i allt det där såg jag ändå
hur människor bryr sig om varandra
hittar värme i möten med andra 
och glädje i sin vardag

Och det är då jag finner en tro på
att livet kanske finner sin väg trots allt
Att det ännu finns en smula hopp för oss
och att vi kanske har en framtid