En solstråle hittar in
mellan de mörka fördragna gardinerna,
och landar på mitt bröst.
Gardiner som nu varit fördragna natt som dag en tid.
Fördragna framför fönstret
som vetter ut mot livets puls och röst.

Den puls som även mitt hjärta avstått ifrån,
som nu mist sitt musikaliska motiv.
Gardiner, osynliga, men likväl fördragna även för hjärtat.
För utomstående, för mig själv, för allt, för liv.

En solstråle har nu dock hittat in i rummet,
och landat på mitt bröst.
Kanske den även hittar en glipa in till hjärtat mitt,
och skänker lite ljus i mitt inre, kanske lite tröst.

En strimma av ljus, en strimma av hopp,
en strimma av värme.
Tillsammans, sammanflätade, kanske ett nytt mönster.
Eller kanske en gnista som väcker ny nyfikenhet på livet,
och pulsen därute, utanför mitt fördragna fönster.

Ge mig livet och nyfikenheten tillbaka solstråle!
Kan du det, kan du det?