jag beskar äppelträdets grenar med en vän utanför ett blårött hus
lutande mot trädets barndoms orubbliga förgreningar
satt i stammens sits av skavande bark

solen stickande i upphöjda ögon
jag skar hälften av de högsta vattenskotten
högg solblind i luften
vännen vaktade formen från gräset och aktade sig för nedfall
hon vägledde vinden dit jag förmådde

skapa rum
medveten om trädets utformade väg till gynnsam blombildning, fruktsättning, förruttnelse

pollinatören däremellan flög under natten förbi begynnelsen till rosors hjärtblad
sjöng för alla stjärnorna stickande i upphöjda ögon
liv fyllde varje vrå