En ljusnande skugga
av tänkbar befrielse infinner sig sakta.
Vågar jag släppa på tyglarna,
låta hoppet vakna ur sin dvalas säng?
Är tiden över,
då jag höll allt nytt ifrån mig, och ville mitt egna vakta.
Eller är det ett bländverk,
en lek med den slumrande lidelsens sträng.

– Ge mig mer, låt mig se!
Din gestalt som den faktiskt skapats har.
Tala om vem du är,
och vad som fått dig att nalkas nu här.
Och jag skall ge dig min tillit,
mitt hjärta, det som ännu finns kvar.
Om du mig rikligt berör,
du får mitt hjärta, som du i ditt sedan bär.