Äntligen!, hälsar han glatt.

Själv skäms jag nästan när jag sträcker ut handen

och försöker bortförklra alla nej

Men nu är du här, konstaterar han  med öppna armar i luften.

och vi tar de  första stegen i minglet

som brukar vara orienterande mot baren,

han väljer sig själv att hjälpa mig med något att dricka 

jag ler försiktigt och vilar ögonen över hans breda axlar

wow! han passar perfekt i den snygga kostymen,

Armani skulle jag gissa

rykten går att han matchar alltid-

klocka och kostym

och klockor kan jag.

Han bär de snyggt

manligt,

med en vuxen blick

man kan se tydligt en skugga av en livvakt

eller gangsterlook i hans image

nästan very sexy

speciellt när han pratar med sin manliga röst

och de perfekta vita tänderna

visas hastigt i ett leende

Men vänta

det fattas något,

något som brukar vara viktigt för mig

något som bara jag kan se

men

trots att han kan charma en smula med sitt stela leende

finns inget annat där

och jag försöker igen

jag kisar med ögonen, lägger mitt huvud snett 

läser hans fylliga läppar

spetsar öronen; jag måste fånga det

ett ord, något roligt

eller helt enkelt någon detalj

för intelligensen kan vi nästan inte räkna med

i en sådan sammanhang

men, nej!

inget händer

förutom att två tjejer skrämmer livet ur mig

när de samtidigt skriker hans namn,

i mitt öra!

Han låtsas inte mer om dem

förutom att han höjer ena handen till en hälsning

Medan vi väntar på våra drinkar

inser jag att kallprat med någon som är

kemiskt befriad av humor

är inte min starka sida.

Han mätte mig med ögon

han gav mig till och med en komplimang

och resten var bara så otroligt tråkigt.

Han verkar vara även sorgligt oskicklig på att flirta

han är inte ens söt-blyg som visa killar kan vara.

Jag fortsatte leka med mitt leende

mest för att få mina nymålade läppar att slappna av

utan att prata.

Där dör alltig.

På väg tillbaka till folkmassan

säger jag

 -jag hittar själv nu

tack för hjälpen ...och skål!

Nu hoppas jag inerligt att han fattar

my game! my rules!

Men efter en timma försöker han igen

nu är han nästan lite söt,

-jag har hört att du aldrig äter frukost ute,

stämmer det?

Jag ler och med en grimas säger

-mm, så tråkig är jag!

Han nästan imponerar innan han går sin väg

Vilken obändig flicka! - säger han och ler på riktigt. 

Flicka?!... tänker jag...

att utseendet kan bedra så mycket...